Jag och Dennis sade upp lägenheten i måndags. Efter att ha funderat ett bra tag kom vi fram till att det var rätt sak att göra om vi ska försöka få till någon slags individuell utveckling (eh?). Men som väntat när det sker en stor förändring fick jag världens panik senare samma dag. Tankarna började virvla runt och jag ifrågasatte vårt beslut. Tänk så var det helt fel grej att göra?? Jag kunde riktigt känna hur nya hyresgäster redan stod och bankade på ytterdörren och skrek "ut med er"! Veckan som kommer är det fritt fram för de som intresseaanmält sig att ringa och be om lägenhetsvisning. Fy sjutton alltså! Känns skitjobbigt att någon helt främmande ska kliva runt i vårat hem och snoka/undersöka att allt är som det ska i lägenheten...för det är ju det man vill göra, om man ska kunna bestämma sig för om man ska ta lägenheten. Har sagt till Dennis att jag helst flyr fältet när det är dags för detta. Nu känns det i alla fall bättre. Naiv som jag är hade jag inte trott att det skulle bli jobbigt överhuvudtaget att säga upp lägenheten. Men faktum är att det ju varit vårat hem i tre år (jaiks!), och vi har trivts väldigt bra. Å andra sidan kan ju inte bo kvar och stampa på samma ruta för all framtid bara för att det är en mysig lägenhet!
Just nu är det alltså lite kaos. Gör mitt bästa för att planera framtiden för det kommande året. Försöker att inte tänka alltför mycket på det, har ju en vana att överanalysera och överdramatisera saker till orimliga proportioner.
På fredag bär det av till Venezuela!! Har tvättat som en tok under veckan och fixat med andra förberedelser inför resan. Ser verkligen fram emot att få komma utomlands och till värmen ett tag, och dessutom samla lite krafter inför seriösa flyttplaner.
Kram på er!